Meny
Karatens tidiga historia från ön Okinawa visar att det inte fanns några bältesgrader. Alla bar vitt bälte. Det var först efter att Sensei Gichin Funakoshi (den moderna karatens grundare) anlände till Japan, som han började använda ett graderingssystem grundat på det japanska idealet om uppdelning mellan olika kunskapsnivåer.
I Sensei Funakoshis tidiga graderingssystem fanns enbart vitt, brunt och svart bälte. Detta system kopierades sedan av de andra karatestilarna.
Strax efter andra världskriget grundades Japan Karate Association med Sensei Funakoshi som chefsinstruktör. Vid denna tid började graderingssystemet att ändras, varvid de olika graderna började anta en mera färgrik form för att klart visa de olika kunskapsnivåerna. Denna utveckling har fortsatt fram till dagens graderingssystem, vilket innefattar vitt, rött, orange, gult, grönt, blått, brunt samt svart bälte.
Nybörjaren bär vitt bälte medan de som behärskar alla grundtekniker bär svart bälte. Elevgraderna kallas kyu-grader.
De olika kyu och dan graderna erhålls genom en gradering inför en godkänd examinator eller en graderingskommité. Graderingarna är ett sätt att bedöma karatekans (karateutövare) psykiska och fysiska utveckling. Medan man är på väg mot ett svart bälte blir graderingarna hårdare och hårdare både psykiskt och fysiskt. Förvärvandet av svart bälte är inte slutmålet i sig själv utan det är början.
Graderingarna i karate är uppdelade i tre olika avdelningar. Dessa avdelningar är Kihon (grundtekniker), Kumite (kamp) och Kata (form). Dessa tre avdelningar utgör grunden för varje gradering oberoende av kyu eller dan grad.
Visst händer det på uppvisningar att man krossar tegelstenar, cementblock eller brädor! Detta är närmast för att visa vilken kraft det ligger bakom en väl utförd teknik. Denna teknik kallas på japanska för “Tameshiwari” och är en test av utövarens förmåga att koncentrera kraften genom att bryta igenom föremålet. För att uppnå maximal hastighet är musklerna avslappade fram tills kraften når målet då kraften fokuseras.
Shotokan är en stark och kraftfull stil, som kännetecknas av låga dachi (ställningar) och kurvformiga förflyttningar. De flesta blockeringar görs i hanmi-kamae (överkroppen är vriden i sidled) i motsatts till andra traditionella stilar som blockerar i shomen-kamae (rak överkropp). Som utgångspunkt för slag ligger handen lågt på höften strax ovanför höftbenet (för att få armbågen bakom slaget). Stor vikt läggs på grundteknikträning vilket ger Shotokan utövare hårda och explosiva tekniker.
Shotokan omfattar cirka 30 stycken olika kata (förutbestämda rörelsemönster). 16 av dessa kata infördes av Sensei Gichin Funaskoshi, stilens grundare, och utgör grunden i hela systemet. Shotokan har spridit sig över hela världen och är nu den största karatestilen både i Sverige och i världen.
1921 deltog Gichin Funakoshi i en stor uppvisning av de traditionella budo-konsterna i Tokyo. Karate var vid den här tiden fortfarande okänd i Japan. Funakoshis uppvisning väckte ett stort intresse och han blev ombedd att stanna och undervisa i karate, vilket han också gjorde. Efter att han fått klartecken från sin lärare Azato undervisade han först vid olika universitet innan han öppnade en dojo i Tokyo 1936. Funakoshi var då fortfarande mer känd under namnet Shoto pga sina dikter som han underteckande Shoto (tallvind). Han kallades senare ofta för Shoto Funakoshi.
Resultatet blev att hans elever hade stilrenhet och exakthet som överträffade andra stilar. Funakoshis tredje son, Yoshitaka tog alltmer över undervisningen i samband med hans fars åldrande. Yoshitaka dog dessvärre redan i 40-års åldern strax efter andra världskrigets slut. Dessförinnan hade den första dojon förstörts i bombningarna. Gichin Funakoshi dog 88 år gammal 1957.